Tim Burtons senaste film, Alice in Wonderland gjorde ett stort intryck på mig. Skulle kunna skriva en mindre uppsats om denna film, men ska försöka att göra ett ganska kort inlägg om ett par saker som slog mig.
I slutet av filmen är det en stor uppgörelse mellan den vita drottningen och den röda drottningen. Varje episk saga bör sluta på detta viset. Det lite ovanliga här är att den vita drottningens kämpe är en tjej. Alice så klart. Men det som är ännu mer ovanligt, för att vara en Hollywood film, är att Alice har en riktig rustning på sig! Med det menar jag en rustning som täcker hela kroppen och alltså utför det syfte en rustning har. Visst låter man kvinnor i Hollywood filmer vara med på slagfältet, men alltsom oftast i rustningar som mer är gjord för att framhäva deras kvinnliga behag än för att skydda dem från fysisk skada. Som tjej blev jag överlycklig att få se en annan tjej på vita duken som behandlades som en riktig krigare och inte ett sexobjekt. Så tack Tim!
En sak jag inte kunde förstå efter filmen var att mina vänner tyckte den var för snäll. När det kommer till Burton förväntar man sig en mörk men spännande saga och jag tyckte det var det vi fick. Men vissa andra tyckte att det märktes av att Disney finansierat denna rulle. Efter att ha begrundat detta har jag kommit fram till följande. Jag håller med mina vänner men inte helt. Denna film är nog lite ljusare än Burton brukar vara. Faktum är att jag tycker den påminner om Hayao Miyazakis filmer. Både hans och Burtons filmer är väldigt sagolika. Miyazaki har ofta kvinnor i hjälterollen, precis som i Alice. Det är inte alltid de förstår att det är de som är hjälten, precis som i Alice. Miyazaki är inte alls lika mörk som Burton, varför jag nog skulle vilja påstå att Burton tar efter honom och inte Disney i detta fall.
Båda dessa herrar är mina husgudar och jag har en hel del, så de kommer säkert återkomma i denna blogg. För det finns en hel del att säga om dem båda två, men inte just nu.
Jag och Ebba var och såg Alice förra vecka. JAg blev själv positivt överraskad, då jag trodde att det skulle vara ännu en av Burtons "om jag gör denna filmen så får jag göra en film som jag vill göra sen", men så upplevde jag det inte. Så jag håller med dig där. Det är mer svärta, om än sockersöt sådan. Johnny Depp imponerade än en gång och Burtons fantasi får fritt utlopp. Ett extra plus för Stephen Fry som katten. En uppföljare med han i huvudrollen tack!
SvaraRadera