Är inne i en läsfas just nu. Mest blir det grafiska noveller (heter det så på svenska?). För nån dag sen avslutade jag V for vendetta. Lika bra som filmen faktiskt. Har insetta att denna typ av böcker (tänker kalla dem böcker) är helt perfekt för mig. Som jag nämnt tidigare är jag smått besatt av tecknat och animerat. Har bl a tre tatuering, alla föreställande teckande figurer från filmer. Med en grafisk novell får man ju en bok och bilder på en gång, precis som när man var liten.
Jag är uppvuxen med en mamma som alltid läste saga innan vi (jag och min syster) skulle somna. Det blev mycket Sven Nordqvist, eftersom de är underhållande för både barn och vuxna. Min mamma har dessutom lite av en skådespelargen och hittade gärna på röster till alla karaktärer. Jag tror det var här min passion för den ritade bilden startade. Jag har själv börjat skriva lite på en novell, som jag tror skulle funka jättebra med bilder till. Tyvärr är jag helt värdelös på att rita. Har några bekanta som är duktiga, men de målar tavlor, fast man kan ju alltid fråga....
Men som sagt grafisk noveller, serier för vuxna eller vad det nu ska kallas är alltså, da shit! De har ju dessutom gett upphov till många bra filmer. Den allra senaste jag såg var Watchmen. Vill starkt rekomendera denna film. När jag såg trailer för den, verkade det bara vara det gamla vanliga superhjälte köret, vilket jag inte är överdrivet förtjust i. Sen övertalar en kompis mig att titta på den förlängda versionen, runt tre timmar lång, och jag blev helt bettutad. Dels är den visuellt underbar att bara vila ögonen på, men den har också en massa intressant underliggande och uppenbara frågor, som man får (om man vill) ta ställning till. Jag är ju den typ av människa som älskar att diskutera och jag kan säga att vi satt väldigt länge efter filmen och snackade.
Så mitt råd, lägg ner Stieg Larsson och Camilla Läckberg och plocka upp nått av Alan Moore eller Daniel Clowes. Strunta i förutsägbara Spindelmannen och Hulken och kolla på V for vendetta eller Watchmen.
tisdag 27 april 2010
torsdag 22 april 2010
Post apokalyptiskt drama...eller animerad film?
De snackade katastroffilm på Gomorron Sverige i morse. Mest handlade det om den senaste tidens filmer om hur klimatförändringarna är början till jordens undergång. Ni vet filmer som The day after tomorrow och 2012. Programledaren och en filmjournalist analyserade varför det blivit så populärt med dessa filmer. Journalisten menade att de delvis används som propaganda (fast då tycker jag inte de borde sluta så lyckligt), men sen nämndes ju också att till stor del går dessa filmer ut på att visa häftig special effekter. Personligen tror jag det också handlar om att bearbeta vår samtid. På 50-talet, när vi var rädda för kärnvapen, gjordes det filmer om hur kärnavfall framkallade monster och zombies och dylikt. Nu är vi livrädda för att den livsstil vi levt kommer orsaka jordens undergång, och mycket snabbare än vi tänkt oss.
Men nu ska jag inte sitta här och vara politisk...tillbaks till inläggets titel...
Efter diskussionen om katastroffilm kom de in på genren post apokalyptiskfilm. Som exempel visade man en snutt ur WALL*E, vilket jag tyckte var kul. Man tänker sällan på animerad film, om det inte är just animerad film man diskuterar. Jag konsumerar nog ovanligt mycket av den genren, för att vara vuxen och inte ha några barn, men inte heller jag hade tänkt på denna liknelse. Säger man post apokalyptisk film tänker jag främst på Mad Max och kanske Children of men. Det sist nämnda är otroligt bra. Men sanningen är att våra animerade filmer får högre och högre kvalité. Min dröm och förhoppning är att de i framtiden ska ha samma höga status här i väst som de har i Japan.
Får räcka för denna gången, nu ska jag äntligen ge mig i kast med Into the wild. (Den var ju bara Oscarsnominerad för två år sen!)
Men nu ska jag inte sitta här och vara politisk...tillbaks till inläggets titel...
Efter diskussionen om katastroffilm kom de in på genren post apokalyptiskfilm. Som exempel visade man en snutt ur WALL*E, vilket jag tyckte var kul. Man tänker sällan på animerad film, om det inte är just animerad film man diskuterar. Jag konsumerar nog ovanligt mycket av den genren, för att vara vuxen och inte ha några barn, men inte heller jag hade tänkt på denna liknelse. Säger man post apokalyptisk film tänker jag främst på Mad Max och kanske Children of men. Det sist nämnda är otroligt bra. Men sanningen är att våra animerade filmer får högre och högre kvalité. Min dröm och förhoppning är att de i framtiden ska ha samma höga status här i väst som de har i Japan.
Får räcka för denna gången, nu ska jag äntligen ge mig i kast med Into the wild. (Den var ju bara Oscarsnominerad för två år sen!)
tisdag 6 april 2010
Oh the horror!
Skräck har länge varit en av mina favorit genrer. Redan som 7 åring fascinerades jag av omslagen på skräckfilmerna i videobutiken. Men eftersom jag var ganska feg som barn, gick jag alltid hem med Dunderklumpen i en handen och mamma i den andra. Trevligt och tryggt. När jag var 12 år började min bästa vän titta på rysare. Allt som oftast filmatiseringar av Stephen King böcker. Jag fick låna några och var fast. Efter det gick det i rasande fart. Slashers, zombies, gore, splatter, you name it, I've watched it! Har t o m blivit lite avtrubbad. Blir inte direkt rädd när jag tittar på skräck men uppskattar genren ändå.
Länge nu har jag tyckt att modern skräckfilm inte kan mäta sig med det som gjordes under 70- och 80-talet. Det var då som de läskigaste filmerna gjordes och då de grymmaste filmmördarna skapades. Jag talar så klart om Freddy och Jason och grabbarn. Men bättre sent än aldrig har jag nu upptäckt en man som jag tycker kan mäta sig med dessa herrar. 2004 dök han upp för första gången, Jigsaw förkroppsligad av den fantastiska Tobin Bell. Jag var grymt negativ till Saw när den först kom, såg den inte förrän typ 2008, men blev mycket glatt överraskad. För något halvårsen såg jag nr 2 och 3 och blev igen mycket glatt överraskad. För att vara uppföljare är de otroligt välgjorda. Dessutom får Tobin utveckla sin karaktär och det gör han storartat. Jigsaw är den typen av mördare som det är svårt att inte gilla. Ungefär som Freddy Kreuger. Fast Freddy kanske man mest gillar för hans sylvassa onliners, medan Jigsaw har lite mer djup.
Det är det som är så underbart med Saw filmerna (de som jag har sett alltså), de är otäcka men man får tänka lite också. Moral , etik, hur skulle man själv göra i offerens situation? Dessutom är det fysiska våldet så grovt att t o m en gamla räv som jag , nästan tittar bort ibland. Jag blir helt enkelt lite lycklig i själen. För jag är en sån som blir glad av att se riktigt bra skräckfilm.
Ska förresten nån annan gång rekomendera lite skräckisar som inte är gjorda i USA. Är man som jag van vid amerikanarnas upplägg är det som sagt svårt att bli skrämd. Men då finns det som tur är andra kontinenter som också producerar skräck...
Länge nu har jag tyckt att modern skräckfilm inte kan mäta sig med det som gjordes under 70- och 80-talet. Det var då som de läskigaste filmerna gjordes och då de grymmaste filmmördarna skapades. Jag talar så klart om Freddy och Jason och grabbarn. Men bättre sent än aldrig har jag nu upptäckt en man som jag tycker kan mäta sig med dessa herrar. 2004 dök han upp för första gången, Jigsaw förkroppsligad av den fantastiska Tobin Bell. Jag var grymt negativ till Saw när den först kom, såg den inte förrän typ 2008, men blev mycket glatt överraskad. För något halvårsen såg jag nr 2 och 3 och blev igen mycket glatt överraskad. För att vara uppföljare är de otroligt välgjorda. Dessutom får Tobin utveckla sin karaktär och det gör han storartat. Jigsaw är den typen av mördare som det är svårt att inte gilla. Ungefär som Freddy Kreuger. Fast Freddy kanske man mest gillar för hans sylvassa onliners, medan Jigsaw har lite mer djup.
Det är det som är så underbart med Saw filmerna (de som jag har sett alltså), de är otäcka men man får tänka lite också. Moral , etik, hur skulle man själv göra i offerens situation? Dessutom är det fysiska våldet så grovt att t o m en gamla räv som jag , nästan tittar bort ibland. Jag blir helt enkelt lite lycklig i själen. För jag är en sån som blir glad av att se riktigt bra skräckfilm.
Ska förresten nån annan gång rekomendera lite skräckisar som inte är gjorda i USA. Är man som jag van vid amerikanarnas upplägg är det som sagt svårt att bli skrämd. Men då finns det som tur är andra kontinenter som också producerar skräck...
Tim & Alice
Tim Burtons senaste film, Alice in Wonderland gjorde ett stort intryck på mig. Skulle kunna skriva en mindre uppsats om denna film, men ska försöka att göra ett ganska kort inlägg om ett par saker som slog mig.
I slutet av filmen är det en stor uppgörelse mellan den vita drottningen och den röda drottningen. Varje episk saga bör sluta på detta viset. Det lite ovanliga här är att den vita drottningens kämpe är en tjej. Alice så klart. Men det som är ännu mer ovanligt, för att vara en Hollywood film, är att Alice har en riktig rustning på sig! Med det menar jag en rustning som täcker hela kroppen och alltså utför det syfte en rustning har. Visst låter man kvinnor i Hollywood filmer vara med på slagfältet, men alltsom oftast i rustningar som mer är gjord för att framhäva deras kvinnliga behag än för att skydda dem från fysisk skada. Som tjej blev jag överlycklig att få se en annan tjej på vita duken som behandlades som en riktig krigare och inte ett sexobjekt. Så tack Tim!
En sak jag inte kunde förstå efter filmen var att mina vänner tyckte den var för snäll. När det kommer till Burton förväntar man sig en mörk men spännande saga och jag tyckte det var det vi fick. Men vissa andra tyckte att det märktes av att Disney finansierat denna rulle. Efter att ha begrundat detta har jag kommit fram till följande. Jag håller med mina vänner men inte helt. Denna film är nog lite ljusare än Burton brukar vara. Faktum är att jag tycker den påminner om Hayao Miyazakis filmer. Både hans och Burtons filmer är väldigt sagolika. Miyazaki har ofta kvinnor i hjälterollen, precis som i Alice. Det är inte alltid de förstår att det är de som är hjälten, precis som i Alice. Miyazaki är inte alls lika mörk som Burton, varför jag nog skulle vilja påstå att Burton tar efter honom och inte Disney i detta fall.
Båda dessa herrar är mina husgudar och jag har en hel del, så de kommer säkert återkomma i denna blogg. För det finns en hel del att säga om dem båda två, men inte just nu.
I slutet av filmen är det en stor uppgörelse mellan den vita drottningen och den röda drottningen. Varje episk saga bör sluta på detta viset. Det lite ovanliga här är att den vita drottningens kämpe är en tjej. Alice så klart. Men det som är ännu mer ovanligt, för att vara en Hollywood film, är att Alice har en riktig rustning på sig! Med det menar jag en rustning som täcker hela kroppen och alltså utför det syfte en rustning har. Visst låter man kvinnor i Hollywood filmer vara med på slagfältet, men alltsom oftast i rustningar som mer är gjord för att framhäva deras kvinnliga behag än för att skydda dem från fysisk skada. Som tjej blev jag överlycklig att få se en annan tjej på vita duken som behandlades som en riktig krigare och inte ett sexobjekt. Så tack Tim!
En sak jag inte kunde förstå efter filmen var att mina vänner tyckte den var för snäll. När det kommer till Burton förväntar man sig en mörk men spännande saga och jag tyckte det var det vi fick. Men vissa andra tyckte att det märktes av att Disney finansierat denna rulle. Efter att ha begrundat detta har jag kommit fram till följande. Jag håller med mina vänner men inte helt. Denna film är nog lite ljusare än Burton brukar vara. Faktum är att jag tycker den påminner om Hayao Miyazakis filmer. Både hans och Burtons filmer är väldigt sagolika. Miyazaki har ofta kvinnor i hjälterollen, precis som i Alice. Det är inte alltid de förstår att det är de som är hjälten, precis som i Alice. Miyazaki är inte alls lika mörk som Burton, varför jag nog skulle vilja påstå att Burton tar efter honom och inte Disney i detta fall.
Båda dessa herrar är mina husgudar och jag har en hel del, så de kommer säkert återkomma i denna blogg. För det finns en hel del att säga om dem båda två, men inte just nu.
Forman och överheten
Såg Goya's Gohst för första gången igår. Det slog mig att Milos Forman ofta kritiserar människor med makt i sina filmer och gärna framställer dem som giriga eller orättvisa. I Goya är det ju den katolska kyrkan med den Spanska inkvisationen i spetsen som våldför sig på människor i Guds namn. I Gökboet är det syster Ratched som anser sig veta vad som är rätt och fel. Nu var det ett tag sen jag såg den, men även filmen om Larry Flynt kritiserar både den kristna högern i USA och dess högsta domstol.
Fast om man ser till Formans bakgrund, http://www.imdb.com/name/nm0001232/, så förstår man kanske att han inte blint litar på de som sitter på makten. Men det är ju tyvärr mer vanlingt än ovanligt att människor med makt missbrukar den. Det som var extra intressant i Goya, var att oavsett vem som hade makten, så behandlades befolkningen som skräp. Först var det den katolska kyrkan, sen kom den franska revulotionen. Men även om de inte ville bränna människor på bål, så slog de ihjäl och våldtog det spanska folket för att få dem att förstå att monarki var fel. Till sist kom engelsmännen, som då i sin tur mördar alla som tror på republiken. Och det otäcka är att så här fortsätter det vara i världen.
Mitt första inlägg kanske inte var det gladaste, men jag lovar att det kommer gladare budskap...Tills dess kan jag verkligen rekommendera till dem som inte sett Formans filmer att göra det. Han är en otroligt bra historie berättar.
Fast om man ser till Formans bakgrund, http://www.imdb.com/name/nm0001232/, så förstår man kanske att han inte blint litar på de som sitter på makten. Men det är ju tyvärr mer vanlingt än ovanligt att människor med makt missbrukar den. Det som var extra intressant i Goya, var att oavsett vem som hade makten, så behandlades befolkningen som skräp. Först var det den katolska kyrkan, sen kom den franska revulotionen. Men även om de inte ville bränna människor på bål, så slog de ihjäl och våldtog det spanska folket för att få dem att förstå att monarki var fel. Till sist kom engelsmännen, som då i sin tur mördar alla som tror på republiken. Och det otäcka är att så här fortsätter det vara i världen.
Mitt första inlägg kanske inte var det gladaste, men jag lovar att det kommer gladare budskap...Tills dess kan jag verkligen rekommendera till dem som inte sett Formans filmer att göra det. Han är en otroligt bra historie berättar.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)