De tre kategorierna av Svensk film

1. Pretantiösa drama
Känslor som är så stora att de nästan inte ryms på duken. Folk som pratar så teatraliskt att man tror sig befinna sig på Dramaten. Någon måste dö, helst en mamma eller ett barn. Gärna långa scener där det inte sägs något. Massor med anspelningar som aldrig uttalas. Man ska ju inte berätta för publiken vad karaktärerna tänker. Det är bättre de hittar på det själva.

2. Tråkiga komedier
Buskis humor. Folk som förväxlas. Folk som är i underläge, men genom sin list och sina goda hjärtan vinner i slutet. Saker går sönder. Folk som ramlar i vattnet. Historier man vet hur de kommer sluta 5 minuter efter filmen börjat. Klantiga killar. Snusförnuftiga tjejer. Tjocka gubbar.

3. Polisfilmer som önskar de var amerikanska
Skådisar som fått lektioner av Torsten Flink i hur man talar på film. Många veckade pannor. Hårda kvinnor. Försupna män. Mycket våld i det dålda. Massor med biljakter. De har de ju i USA. Gärna journalister som verkar göra mer undersökande arbete än poliserna. De goda, oftast manliga, huvudrollen kommer aldrig dö.

Men för att avsluta lite mer positivt, här kommer tre bra svenska filmer...

Bra Drama
Det sjunde inseglet
Nu kanske man tänker Ingmar Bergman snacka om pretto, men den här filmen är väldigt filosofisk och bjuder på mycket intressant tankar. Dessutom underbara skådespelare som trots ämnet inte spelar över. Särskilt Gunnar Björnstrand är en pärla.

Bra komedi
Sällskapsresan
Klarsynt titt på hur svensken semestrar och står sig än idag trots sina 32 år på nacken. Dessutom är tvåan och trean också grymt roliga och bra.


Bra polisfilm
Mannen på taket
Sveriges i särklass bästa polis/action/Sjöwald-Walöörulle någonsin. Spännande handling. Bra skådisar. Följer sin förelaga. Cool helikopter krasch på Odenplan.

Boken som rör upp känslor

Boken

Nu måste jag verkligen skriva av mig. Läste en bok som både var super rolig, informativ och gjorde mig skit-förbannad. Japp, man kan väl säga att den var som livet självt. Boken hette "Shock Value: How a few eccentric outsiders gave us nightmares, conquerde Hollywood and invented modern horror", skriven av Jason Zinoman. Det är ett måste att läsa denna bok om man gillar amerikansk skräckfilm från 70' och 80' talet. Massa bakgrunds info om olika regissörer och hur några av världens bästa skräckfilmer blev till. MEN, tyvärr är det inte en neutralt skriven bok. Författaren stoppar in sina egna åsikter och det kanske inte i sig är fel, men han och jag tycker väldigt olika. Herr Zinoman verkar nämligen tillhöra de där som tror att skräckfilm bara produceras till män och att inga kvinnor är intresserade av genren. Visst jag kan inte nämna en enda kvinnlig regissör som jobbar med skräck eller nån manusförfattare för den delen. Men det betyder väl inte att vi kvinnor i publiken inte är intresserade. Jag har hela mitt liv haft tjejkompisar som tittar på skräck och nu i vuxen ålder, kvinnliga vänner som är minst lika engagerade som jag i denna tabubelagda genre.

Författaren

Men jag ska komma till det som gjorde mig så sur, så kanske ni förstår eller bara tycker jag är känslig, vem vet. De olika kapitlen i boken var dedikerade till olika regissörer eller (för genren) viktiga filmer. Det första som gjorde mig upprörd och fick mig att väsa "jävla manschuvinist" handlade om Brian De Palma. Det är lika bra jag erkänner på en gång att De Palma är en regissör jag har svårt för. Har inte sett en enda film av honom som inte innehåller närbilder på avklädda kvinnor. Vilket inte måste vara fel, det som stör mig är att han envisas med att snacka om hur konstnärlig han är, när hans filmer ibland liknar mjukporr. Då är nån som russ Meyer så mycket ärligare och därför mer okej i mina ögon. Men igen, tillbaks till ämnet. Zinoman skriver i boken om när De Palma gjorde filmatiseringen av Stephen Kings "Carrie". Han beskriver det som ett geni drag av De Palma att casta Sissy Spacek som Carrie, därför att hon är snygg och åtråvärd och då får publiken sympati med henne. Ursäkta!? Vad är detta för man undrar jag när jag läser. Har han bara sympati med snygga människor som han vill sätta på? Jag har aldrig gillat filmatiseringen av "Carrie", och en av anledningarna är Sissy Spacek. I boken är Carrie den fula ankungen, tjock och klumpig. Jag var också tjock och klumpig när jag gick i högstadiet och det är väl en av anledningarna till att jag älskade boken så mycket. Sen vet jag att Zinomans åsikt inte är den absoluta sanningen, men det är ändå tråkigt att det finns människor som bara har sympati med andra grundat på utseende.

Detta var inte det enda som gjorde mig förbannad. Han undvek därefter att diskutera en av skräckfilmens få kvinnliga mördare, mrs Voorhees. Han diskuterar ganska länge "Fredag den 13:e", men talar mer om Jason än hans mamma. Vilket är underligt eftersom han prata om den första filmen, där Jason är med i ca 1 min. Dessutom beskriver han "I spit on your grave" på ett mycket underligt sätt. Det ska sägas att han nämner tidigt i boken att våldtäckt i i skräckfilmer är bland det otäckaste du kan utsätta publiken för. Men när han nämner denna avgörande film för rape and revenge-genren, så beskriver han det som en väldtäckt och sen plågar denna kvinna dessa män i en och en halv timme. Klart fan hon gör! Hon blir gruppvåldtagen upprepade gånger!


Men nu ska jag ta och släppa det här. Jag rekommenderar i alla fall starkt boken till alla er som älskar skräckfilm.