Vad hände med Ridley Scott?
Varför har han gått från visionär till att gör bombastiska storfilmer utan själ?
Såg på Blade Runner härom kvällen och det slog mig att Scott är en av vår tids bästa regissörer eller snarare han var. Han gav oss fantastiska sci-fi filmer som Blade Runner och Alien. Filmer som inte bara är fyllda med spänning och effekter, utan också mycket hjärna. Det vill säga de får en att tänka, de reflekterar mänskligheten av idag, trots att de utspelar sig i framtiden. Får en att filosofera.
Men på senare år har filmer som Gladiator och Kingdom of Heaven blivit hans grej. Filmer som skulle kunna va bra om han behållit den kritiska synen. Det finns ju en hel del att säga om både romarriket och korstågen. Men istället har han följt i nått sorts Hollywood spår och bara gjort maffiga filmer. Som iofs ser bra ut på duken, men saknar själ.
Har inte sett hans senaste Robin Hood och tvivlar på att jag kommer göra det. Det enda jag hört är att den är mycket våldsammare än tidigare filmatiseringar. Något som jag brukar uppskatta...så vi får väl se.
Så jag lämnar er med en snutt ur Blade Runner...enjoy!
torsdag 3 juni 2010
onsdag 12 maj 2010
Liten lista
Har suttit och tittat på film hela helgen och för mitt eget höga nöjes skull, tänkte jag nu lista allt jag sett på.
Lördag
Rock n' roll high school, 1979, high school komedi med The Ramones. Fantastisk musik!
Open season, 2006, datoranimerad film om vänskap. The sqiurrels rule!
Saw III, 2006, skräckfilm, väldigt bra uppföljare.
Omen, 1976, skräckfilm, av den gamla skolan. Läskig musik och snygga mord.
Söndag
End of the century, 2003, dokumentär om The Ramones. Ett måste om man gillar bandet.
Wild zero, 2000, galen japansk zombie film. Hyllar homosexuell kärlek och ett punkband räddar världen!
Meet the Feebles, 1989, sjuk och små äcklig film av Peter Jackson. Som om mupparna tog droger.
Venus boyz, 2002, dokumentär om drag kings i New York. Känslosam och rolig.
Omen II, 1978, skräckfilm, igen av den gamla skolan. Lika bra som den första.
En ganska varierad helg eller vad säger ni ;-)
Lördag
Rock n' roll high school, 1979, high school komedi med The Ramones. Fantastisk musik!
Open season, 2006, datoranimerad film om vänskap. The sqiurrels rule!
Saw III, 2006, skräckfilm, väldigt bra uppföljare.
Omen, 1976, skräckfilm, av den gamla skolan. Läskig musik och snygga mord.
Söndag
End of the century, 2003, dokumentär om The Ramones. Ett måste om man gillar bandet.
Wild zero, 2000, galen japansk zombie film. Hyllar homosexuell kärlek och ett punkband räddar världen!
Meet the Feebles, 1989, sjuk och små äcklig film av Peter Jackson. Som om mupparna tog droger.
Venus boyz, 2002, dokumentär om drag kings i New York. Känslosam och rolig.
Omen II, 1978, skräckfilm, igen av den gamla skolan. Lika bra som den första.
En ganska varierad helg eller vad säger ni ;-)
Omen*3
Har kollat igenom alla tre Omen filmerna och tänkte göra ett litet utlåtande. Den första såg jag i ganska ung ålder, runt 13 skulle jag tippa. Minns tydligt att jag såg nummer två på en bilsemester med min mamma och min syster, på ett hotellrum i södra Sverige. Den tredje såg jag för första gången igår. Men till handlingen.
Filmerna handlar om Antichrist, förkroppsligad av karaktären Damien Thorn. Den första handlar så klart om hans födelse och första åren av hans liv. Den andra om honom som tonåring och hur han blir medveten om vem han är. Den sista visar honom som vuxen och hans slutgiltiga strid mot Jesus. Det var handligen lite kort.
Omen 1976
regi Richard Donner
medverkande Gregory Peck, Lee Remick och Harvey Stephens.
Jag var och är mycket förtjust i den här filmen. Det är en riktigt välgjord skräckfilm, påminner en del om Excorsisten och då menar jag inte att båda filmerna handlar om Satan. Filmen har en riktigt duktig och kompenet regissör bakom sig och en fantastisk ensembel. Jag säger bara Peck! Han är en Hollywood legend, det är som att Tom Hanks skulle göra en skräckfilm idag. Det som skrämde mig mest när jag var liten var musiken. Den är så otroligt dramatisk och så sjunger de på latin. Den ger mig faktiskt fortfarande ilningar längs ryggraden. Musiken är komponerad av Jerry Goldsmith, också ett tungt namn i Hollywood. Men det som kanske är viktigare än bra musik, vilket är väldigt viktigt i skräck, är morden. Den här filmen har några mycket minnesvärda och snygga mord. De två som sticker ut är väl barnflickan som hänger sig genom att hoppa från taket, under lilla Damiens födelsedagskalas. Sen har vi David Warners otroligt snygga halshuggning. Den ska inte beskrivas här utan måste ses!
Damien: Omen II 1978
regi Don Taylor
medverkande William Holden, Lee Grant och Jonathan Scott-Taylor.
Igen en fantastisk ensemble! Särskilt den unga Scott-Taylor som spelar Damien. Har inte sett honom tidigare, eller efteråt, men han är otroligt duktig och övertygande. Det är ju ingen enkel grej att spela en kille som både måste hantera puberteten och det faktum att hans riktiga pappa är Satan. Den har mer gemensamt med den första filmen. Även här finns minnesvärda mord som stannar kvar hos tittaren väldigt länge. Igen tänker jag lyfta fram två exempel. Vi har den gammle mannen som fastnar under isen. Otroligt läskig och har nog hindrat fler än mig att åka skridskor på riktiga sjöar. Sen har vi reporten som får ögonen utklösta av en korp, varpå hon snubblar ut på en landsväg och blir påkörd av en lastbil. Låter det virrigt? Se filmen. Som sagt tycker jag de två första Omen filmerna håller väldigt högklass, särskilt om man jämför med en del saker som gjorts inom genren de senaste 10 åren.
The final conflict: Omen III 1981
regi Graham Baker
medverkande Sam Neill, Rossano Brazzi och Lisa Harrow.
Jag hade nog ganska höga förväntningar när jag såg denna filmen, eftersom jag är så förtjust i de två föregående. Tyvärr blev jag grymt besviken. Visst den läskiga musiken finns kvar, men inte ett enda minnesvärt mord och då slaktas det ändå spädbarn. Jag förstår att man kanske inte vill göra filmen till en splatterfest, men de tidigare regissörerna har ju lyckats göra otäcka men inte alltför kladdiga mord. Varför kan inte Baker det? Han kör istället på stilen, less is more. Det hade kunnat funka om detta var den första filmen i en serie. Nu har den två otroligt starka kandidater att följa upp. Något som är positivt är iallafall Sam Neill. Han har länge varit en av mina favoriter och han är ganska ljuvlig som en vuxen Damien Thorn. Han ser egentligen väldigt sund och trevlig ut, men kan verkligen konsten att få sina ögon att se otroligt läskiga ut. Nån sa en gång att riktigt duktiga filmskådespelare, spelar med ögonen. Ska vi gå efter det är Neill fantastisk.
Summering
Jag gillar verkligen historien i filmerna, att följa Antichrist uppgång och fall. Man har gjort Thorn till mäktig affärsman och ambassadör, vilket låter som bra positioner om man ska ta över världen. De citerar biblen, närmare bestämt Uppenbarelse boken, och får passagerna och det som händer i Damiens liv att stämma ganska bra. Det två första blir extra spännande eftersom det är ett barn och en tonåring som vi fruktar. I den första har vi en äppelkindad lite söt pojke, som begår fruktansvärda handlingar och vi i publiken får fundera på hur mycket han förstår av det som pågår. I den andra blir pojken mer och mer medveten, men verkar samtidigt ganska mänsklig. Därför var mina förväntningar på den tredje filmen så höga. Här skulle vi nu möta en vuxen Antichrist som är i färd att ta över världen. Fast det är som sagt är det inget fel på skådespelarna, det är snarare Jesus återuppståndelse som slarvas bort. Hittills har man hållit ihop historien genom att använda biblen och utnyttja familjen Thorns position i samhället. Men när det kommer till, vad som borde vara en världssensation, så faller det platt. Det görs en upptäckt som leder till att en grupp munkar tror att Jesus ska födas igen, vilket Antichrist får reda på. Denna vändning i historien finns till av två skäl, enligt mig. För det först gör det att Damien beordrar sina medhjälpare att börja slakta spädbarn. Vilket såklart skrämemr oss i publiken, mer opolitiskt korrekt kan man knappast bli. Sedan bygger det upp till en konfrontation. Men om nu Jesus är på väg att födas igen, varför gör inte de kristna mer för att hitta honom eller judarna för den delen? Det är ju faktiskt deras Messias. Sen får vi veta i slutet av filmen att det i bibeln står, att när Jesus återvänder göra han det som man inte som barn. Damien som har pluggat biblen hela sitt liv borde väl ha upptäckt den passagen. Detta är en lucka i handligen som man kan köra en lastbil igenom.
Men som sagt, har man inte sett de två första, bör man göra det snarast!
Filmerna handlar om Antichrist, förkroppsligad av karaktären Damien Thorn. Den första handlar så klart om hans födelse och första åren av hans liv. Den andra om honom som tonåring och hur han blir medveten om vem han är. Den sista visar honom som vuxen och hans slutgiltiga strid mot Jesus. Det var handligen lite kort.
Omen 1976
regi Richard Donner
medverkande Gregory Peck, Lee Remick och Harvey Stephens.
Jag var och är mycket förtjust i den här filmen. Det är en riktigt välgjord skräckfilm, påminner en del om Excorsisten och då menar jag inte att båda filmerna handlar om Satan. Filmen har en riktigt duktig och kompenet regissör bakom sig och en fantastisk ensembel. Jag säger bara Peck! Han är en Hollywood legend, det är som att Tom Hanks skulle göra en skräckfilm idag. Det som skrämde mig mest när jag var liten var musiken. Den är så otroligt dramatisk och så sjunger de på latin. Den ger mig faktiskt fortfarande ilningar längs ryggraden. Musiken är komponerad av Jerry Goldsmith, också ett tungt namn i Hollywood. Men det som kanske är viktigare än bra musik, vilket är väldigt viktigt i skräck, är morden. Den här filmen har några mycket minnesvärda och snygga mord. De två som sticker ut är väl barnflickan som hänger sig genom att hoppa från taket, under lilla Damiens födelsedagskalas. Sen har vi David Warners otroligt snygga halshuggning. Den ska inte beskrivas här utan måste ses!
Damien: Omen II 1978
regi Don Taylor
medverkande William Holden, Lee Grant och Jonathan Scott-Taylor.
Igen en fantastisk ensemble! Särskilt den unga Scott-Taylor som spelar Damien. Har inte sett honom tidigare, eller efteråt, men han är otroligt duktig och övertygande. Det är ju ingen enkel grej att spela en kille som både måste hantera puberteten och det faktum att hans riktiga pappa är Satan. Den har mer gemensamt med den första filmen. Även här finns minnesvärda mord som stannar kvar hos tittaren väldigt länge. Igen tänker jag lyfta fram två exempel. Vi har den gammle mannen som fastnar under isen. Otroligt läskig och har nog hindrat fler än mig att åka skridskor på riktiga sjöar. Sen har vi reporten som får ögonen utklösta av en korp, varpå hon snubblar ut på en landsväg och blir påkörd av en lastbil. Låter det virrigt? Se filmen. Som sagt tycker jag de två första Omen filmerna håller väldigt högklass, särskilt om man jämför med en del saker som gjorts inom genren de senaste 10 åren.
The final conflict: Omen III 1981
regi Graham Baker
medverkande Sam Neill, Rossano Brazzi och Lisa Harrow.
Jag hade nog ganska höga förväntningar när jag såg denna filmen, eftersom jag är så förtjust i de två föregående. Tyvärr blev jag grymt besviken. Visst den läskiga musiken finns kvar, men inte ett enda minnesvärt mord och då slaktas det ändå spädbarn. Jag förstår att man kanske inte vill göra filmen till en splatterfest, men de tidigare regissörerna har ju lyckats göra otäcka men inte alltför kladdiga mord. Varför kan inte Baker det? Han kör istället på stilen, less is more. Det hade kunnat funka om detta var den första filmen i en serie. Nu har den två otroligt starka kandidater att följa upp. Något som är positivt är iallafall Sam Neill. Han har länge varit en av mina favoriter och han är ganska ljuvlig som en vuxen Damien Thorn. Han ser egentligen väldigt sund och trevlig ut, men kan verkligen konsten att få sina ögon att se otroligt läskiga ut. Nån sa en gång att riktigt duktiga filmskådespelare, spelar med ögonen. Ska vi gå efter det är Neill fantastisk.
Summering
Jag gillar verkligen historien i filmerna, att följa Antichrist uppgång och fall. Man har gjort Thorn till mäktig affärsman och ambassadör, vilket låter som bra positioner om man ska ta över världen. De citerar biblen, närmare bestämt Uppenbarelse boken, och får passagerna och det som händer i Damiens liv att stämma ganska bra. Det två första blir extra spännande eftersom det är ett barn och en tonåring som vi fruktar. I den första har vi en äppelkindad lite söt pojke, som begår fruktansvärda handlingar och vi i publiken får fundera på hur mycket han förstår av det som pågår. I den andra blir pojken mer och mer medveten, men verkar samtidigt ganska mänsklig. Därför var mina förväntningar på den tredje filmen så höga. Här skulle vi nu möta en vuxen Antichrist som är i färd att ta över världen. Fast det är som sagt är det inget fel på skådespelarna, det är snarare Jesus återuppståndelse som slarvas bort. Hittills har man hållit ihop historien genom att använda biblen och utnyttja familjen Thorns position i samhället. Men när det kommer till, vad som borde vara en världssensation, så faller det platt. Det görs en upptäckt som leder till att en grupp munkar tror att Jesus ska födas igen, vilket Antichrist får reda på. Denna vändning i historien finns till av två skäl, enligt mig. För det först gör det att Damien beordrar sina medhjälpare att börja slakta spädbarn. Vilket såklart skrämemr oss i publiken, mer opolitiskt korrekt kan man knappast bli. Sedan bygger det upp till en konfrontation. Men om nu Jesus är på väg att födas igen, varför gör inte de kristna mer för att hitta honom eller judarna för den delen? Det är ju faktiskt deras Messias. Sen får vi veta i slutet av filmen att det i bibeln står, att när Jesus återvänder göra han det som man inte som barn. Damien som har pluggat biblen hela sitt liv borde väl ha upptäckt den passagen. Detta är en lucka i handligen som man kan köra en lastbil igenom.
Men som sagt, har man inte sett de två första, bör man göra det snarast!
tisdag 27 april 2010
Tecknat för vuxna
Är inne i en läsfas just nu. Mest blir det grafiska noveller (heter det så på svenska?). För nån dag sen avslutade jag V for vendetta. Lika bra som filmen faktiskt. Har insetta att denna typ av böcker (tänker kalla dem böcker) är helt perfekt för mig. Som jag nämnt tidigare är jag smått besatt av tecknat och animerat. Har bl a tre tatuering, alla föreställande teckande figurer från filmer. Med en grafisk novell får man ju en bok och bilder på en gång, precis som när man var liten.
Jag är uppvuxen med en mamma som alltid läste saga innan vi (jag och min syster) skulle somna. Det blev mycket Sven Nordqvist, eftersom de är underhållande för både barn och vuxna. Min mamma har dessutom lite av en skådespelargen och hittade gärna på röster till alla karaktärer. Jag tror det var här min passion för den ritade bilden startade. Jag har själv börjat skriva lite på en novell, som jag tror skulle funka jättebra med bilder till. Tyvärr är jag helt värdelös på att rita. Har några bekanta som är duktiga, men de målar tavlor, fast man kan ju alltid fråga....
Men som sagt grafisk noveller, serier för vuxna eller vad det nu ska kallas är alltså, da shit! De har ju dessutom gett upphov till många bra filmer. Den allra senaste jag såg var Watchmen. Vill starkt rekomendera denna film. När jag såg trailer för den, verkade det bara vara det gamla vanliga superhjälte köret, vilket jag inte är överdrivet förtjust i. Sen övertalar en kompis mig att titta på den förlängda versionen, runt tre timmar lång, och jag blev helt bettutad. Dels är den visuellt underbar att bara vila ögonen på, men den har också en massa intressant underliggande och uppenbara frågor, som man får (om man vill) ta ställning till. Jag är ju den typ av människa som älskar att diskutera och jag kan säga att vi satt väldigt länge efter filmen och snackade.
Så mitt råd, lägg ner Stieg Larsson och Camilla Läckberg och plocka upp nått av Alan Moore eller Daniel Clowes. Strunta i förutsägbara Spindelmannen och Hulken och kolla på V for vendetta eller Watchmen.
Jag är uppvuxen med en mamma som alltid läste saga innan vi (jag och min syster) skulle somna. Det blev mycket Sven Nordqvist, eftersom de är underhållande för både barn och vuxna. Min mamma har dessutom lite av en skådespelargen och hittade gärna på röster till alla karaktärer. Jag tror det var här min passion för den ritade bilden startade. Jag har själv börjat skriva lite på en novell, som jag tror skulle funka jättebra med bilder till. Tyvärr är jag helt värdelös på att rita. Har några bekanta som är duktiga, men de målar tavlor, fast man kan ju alltid fråga....
Men som sagt grafisk noveller, serier för vuxna eller vad det nu ska kallas är alltså, da shit! De har ju dessutom gett upphov till många bra filmer. Den allra senaste jag såg var Watchmen. Vill starkt rekomendera denna film. När jag såg trailer för den, verkade det bara vara det gamla vanliga superhjälte köret, vilket jag inte är överdrivet förtjust i. Sen övertalar en kompis mig att titta på den förlängda versionen, runt tre timmar lång, och jag blev helt bettutad. Dels är den visuellt underbar att bara vila ögonen på, men den har också en massa intressant underliggande och uppenbara frågor, som man får (om man vill) ta ställning till. Jag är ju den typ av människa som älskar att diskutera och jag kan säga att vi satt väldigt länge efter filmen och snackade.
Så mitt råd, lägg ner Stieg Larsson och Camilla Läckberg och plocka upp nått av Alan Moore eller Daniel Clowes. Strunta i förutsägbara Spindelmannen och Hulken och kolla på V for vendetta eller Watchmen.
torsdag 22 april 2010
Post apokalyptiskt drama...eller animerad film?
De snackade katastroffilm på Gomorron Sverige i morse. Mest handlade det om den senaste tidens filmer om hur klimatförändringarna är början till jordens undergång. Ni vet filmer som The day after tomorrow och 2012. Programledaren och en filmjournalist analyserade varför det blivit så populärt med dessa filmer. Journalisten menade att de delvis används som propaganda (fast då tycker jag inte de borde sluta så lyckligt), men sen nämndes ju också att till stor del går dessa filmer ut på att visa häftig special effekter. Personligen tror jag det också handlar om att bearbeta vår samtid. På 50-talet, när vi var rädda för kärnvapen, gjordes det filmer om hur kärnavfall framkallade monster och zombies och dylikt. Nu är vi livrädda för att den livsstil vi levt kommer orsaka jordens undergång, och mycket snabbare än vi tänkt oss.
Men nu ska jag inte sitta här och vara politisk...tillbaks till inläggets titel...
Efter diskussionen om katastroffilm kom de in på genren post apokalyptiskfilm. Som exempel visade man en snutt ur WALL*E, vilket jag tyckte var kul. Man tänker sällan på animerad film, om det inte är just animerad film man diskuterar. Jag konsumerar nog ovanligt mycket av den genren, för att vara vuxen och inte ha några barn, men inte heller jag hade tänkt på denna liknelse. Säger man post apokalyptisk film tänker jag främst på Mad Max och kanske Children of men. Det sist nämnda är otroligt bra. Men sanningen är att våra animerade filmer får högre och högre kvalité. Min dröm och förhoppning är att de i framtiden ska ha samma höga status här i väst som de har i Japan.
Får räcka för denna gången, nu ska jag äntligen ge mig i kast med Into the wild. (Den var ju bara Oscarsnominerad för två år sen!)
Men nu ska jag inte sitta här och vara politisk...tillbaks till inläggets titel...
Efter diskussionen om katastroffilm kom de in på genren post apokalyptiskfilm. Som exempel visade man en snutt ur WALL*E, vilket jag tyckte var kul. Man tänker sällan på animerad film, om det inte är just animerad film man diskuterar. Jag konsumerar nog ovanligt mycket av den genren, för att vara vuxen och inte ha några barn, men inte heller jag hade tänkt på denna liknelse. Säger man post apokalyptisk film tänker jag främst på Mad Max och kanske Children of men. Det sist nämnda är otroligt bra. Men sanningen är att våra animerade filmer får högre och högre kvalité. Min dröm och förhoppning är att de i framtiden ska ha samma höga status här i väst som de har i Japan.
Får räcka för denna gången, nu ska jag äntligen ge mig i kast med Into the wild. (Den var ju bara Oscarsnominerad för två år sen!)
tisdag 6 april 2010
Oh the horror!
Skräck har länge varit en av mina favorit genrer. Redan som 7 åring fascinerades jag av omslagen på skräckfilmerna i videobutiken. Men eftersom jag var ganska feg som barn, gick jag alltid hem med Dunderklumpen i en handen och mamma i den andra. Trevligt och tryggt. När jag var 12 år började min bästa vän titta på rysare. Allt som oftast filmatiseringar av Stephen King böcker. Jag fick låna några och var fast. Efter det gick det i rasande fart. Slashers, zombies, gore, splatter, you name it, I've watched it! Har t o m blivit lite avtrubbad. Blir inte direkt rädd när jag tittar på skräck men uppskattar genren ändå.
Länge nu har jag tyckt att modern skräckfilm inte kan mäta sig med det som gjordes under 70- och 80-talet. Det var då som de läskigaste filmerna gjordes och då de grymmaste filmmördarna skapades. Jag talar så klart om Freddy och Jason och grabbarn. Men bättre sent än aldrig har jag nu upptäckt en man som jag tycker kan mäta sig med dessa herrar. 2004 dök han upp för första gången, Jigsaw förkroppsligad av den fantastiska Tobin Bell. Jag var grymt negativ till Saw när den först kom, såg den inte förrän typ 2008, men blev mycket glatt överraskad. För något halvårsen såg jag nr 2 och 3 och blev igen mycket glatt överraskad. För att vara uppföljare är de otroligt välgjorda. Dessutom får Tobin utveckla sin karaktär och det gör han storartat. Jigsaw är den typen av mördare som det är svårt att inte gilla. Ungefär som Freddy Kreuger. Fast Freddy kanske man mest gillar för hans sylvassa onliners, medan Jigsaw har lite mer djup.
Det är det som är så underbart med Saw filmerna (de som jag har sett alltså), de är otäcka men man får tänka lite också. Moral , etik, hur skulle man själv göra i offerens situation? Dessutom är det fysiska våldet så grovt att t o m en gamla räv som jag , nästan tittar bort ibland. Jag blir helt enkelt lite lycklig i själen. För jag är en sån som blir glad av att se riktigt bra skräckfilm.
Ska förresten nån annan gång rekomendera lite skräckisar som inte är gjorda i USA. Är man som jag van vid amerikanarnas upplägg är det som sagt svårt att bli skrämd. Men då finns det som tur är andra kontinenter som också producerar skräck...
Länge nu har jag tyckt att modern skräckfilm inte kan mäta sig med det som gjordes under 70- och 80-talet. Det var då som de läskigaste filmerna gjordes och då de grymmaste filmmördarna skapades. Jag talar så klart om Freddy och Jason och grabbarn. Men bättre sent än aldrig har jag nu upptäckt en man som jag tycker kan mäta sig med dessa herrar. 2004 dök han upp för första gången, Jigsaw förkroppsligad av den fantastiska Tobin Bell. Jag var grymt negativ till Saw när den först kom, såg den inte förrän typ 2008, men blev mycket glatt överraskad. För något halvårsen såg jag nr 2 och 3 och blev igen mycket glatt överraskad. För att vara uppföljare är de otroligt välgjorda. Dessutom får Tobin utveckla sin karaktär och det gör han storartat. Jigsaw är den typen av mördare som det är svårt att inte gilla. Ungefär som Freddy Kreuger. Fast Freddy kanske man mest gillar för hans sylvassa onliners, medan Jigsaw har lite mer djup.
Det är det som är så underbart med Saw filmerna (de som jag har sett alltså), de är otäcka men man får tänka lite också. Moral , etik, hur skulle man själv göra i offerens situation? Dessutom är det fysiska våldet så grovt att t o m en gamla räv som jag , nästan tittar bort ibland. Jag blir helt enkelt lite lycklig i själen. För jag är en sån som blir glad av att se riktigt bra skräckfilm.
Ska förresten nån annan gång rekomendera lite skräckisar som inte är gjorda i USA. Är man som jag van vid amerikanarnas upplägg är det som sagt svårt att bli skrämd. Men då finns det som tur är andra kontinenter som också producerar skräck...
Tim & Alice
Tim Burtons senaste film, Alice in Wonderland gjorde ett stort intryck på mig. Skulle kunna skriva en mindre uppsats om denna film, men ska försöka att göra ett ganska kort inlägg om ett par saker som slog mig.
I slutet av filmen är det en stor uppgörelse mellan den vita drottningen och den röda drottningen. Varje episk saga bör sluta på detta viset. Det lite ovanliga här är att den vita drottningens kämpe är en tjej. Alice så klart. Men det som är ännu mer ovanligt, för att vara en Hollywood film, är att Alice har en riktig rustning på sig! Med det menar jag en rustning som täcker hela kroppen och alltså utför det syfte en rustning har. Visst låter man kvinnor i Hollywood filmer vara med på slagfältet, men alltsom oftast i rustningar som mer är gjord för att framhäva deras kvinnliga behag än för att skydda dem från fysisk skada. Som tjej blev jag överlycklig att få se en annan tjej på vita duken som behandlades som en riktig krigare och inte ett sexobjekt. Så tack Tim!
En sak jag inte kunde förstå efter filmen var att mina vänner tyckte den var för snäll. När det kommer till Burton förväntar man sig en mörk men spännande saga och jag tyckte det var det vi fick. Men vissa andra tyckte att det märktes av att Disney finansierat denna rulle. Efter att ha begrundat detta har jag kommit fram till följande. Jag håller med mina vänner men inte helt. Denna film är nog lite ljusare än Burton brukar vara. Faktum är att jag tycker den påminner om Hayao Miyazakis filmer. Både hans och Burtons filmer är väldigt sagolika. Miyazaki har ofta kvinnor i hjälterollen, precis som i Alice. Det är inte alltid de förstår att det är de som är hjälten, precis som i Alice. Miyazaki är inte alls lika mörk som Burton, varför jag nog skulle vilja påstå att Burton tar efter honom och inte Disney i detta fall.
Båda dessa herrar är mina husgudar och jag har en hel del, så de kommer säkert återkomma i denna blogg. För det finns en hel del att säga om dem båda två, men inte just nu.
I slutet av filmen är det en stor uppgörelse mellan den vita drottningen och den röda drottningen. Varje episk saga bör sluta på detta viset. Det lite ovanliga här är att den vita drottningens kämpe är en tjej. Alice så klart. Men det som är ännu mer ovanligt, för att vara en Hollywood film, är att Alice har en riktig rustning på sig! Med det menar jag en rustning som täcker hela kroppen och alltså utför det syfte en rustning har. Visst låter man kvinnor i Hollywood filmer vara med på slagfältet, men alltsom oftast i rustningar som mer är gjord för att framhäva deras kvinnliga behag än för att skydda dem från fysisk skada. Som tjej blev jag överlycklig att få se en annan tjej på vita duken som behandlades som en riktig krigare och inte ett sexobjekt. Så tack Tim!
En sak jag inte kunde förstå efter filmen var att mina vänner tyckte den var för snäll. När det kommer till Burton förväntar man sig en mörk men spännande saga och jag tyckte det var det vi fick. Men vissa andra tyckte att det märktes av att Disney finansierat denna rulle. Efter att ha begrundat detta har jag kommit fram till följande. Jag håller med mina vänner men inte helt. Denna film är nog lite ljusare än Burton brukar vara. Faktum är att jag tycker den påminner om Hayao Miyazakis filmer. Både hans och Burtons filmer är väldigt sagolika. Miyazaki har ofta kvinnor i hjälterollen, precis som i Alice. Det är inte alltid de förstår att det är de som är hjälten, precis som i Alice. Miyazaki är inte alls lika mörk som Burton, varför jag nog skulle vilja påstå att Burton tar efter honom och inte Disney i detta fall.
Båda dessa herrar är mina husgudar och jag har en hel del, så de kommer säkert återkomma i denna blogg. För det finns en hel del att säga om dem båda två, men inte just nu.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)