Så skrev Hans Alfredsson en gång och jag håller helt med honom. Men som med alla tragiska ämnen i livet så ger det upphov till en hel del konst. Det är ju ett sätt för människor att bearbeta och försöka förstå.
Jag kan börja med att säga att just krigsfilm, som genre, aldrig har legat mig nära hjärtat. Tycker allt för ofta det bara blir macho-uppvisningar som får något som är fruktansvärt tragiskt att verka coolt. Men som med alla genrer kan jag alltid hitta något jag gillar. Den bästa krigsfilmen jag sett är Full Metal Jacket. Den är väldigt rå och rakt på sak. Sen är den också mycket kritiskt inställd till krig, vilket är det jag gillar mest med den.
Senaste Oscarsgalan så var det ju just en krigsfilm som tog hem priset för bästa film, The Hurt Locker. Jag såg den nyligen och vet fortfarande inte riktigt vad jag tycker. Ett problem när man är nörd som jag är att man analyserar otroligt mycket när man ser en film. Oftast stör det mig inte alls, men ibland skapar det problem. Som nu. Vad ville Kathryn Bigalow säga med detta verka? Den visar upp hemska sidor av Irak kriget och med rätta från soldaternas perspektiv, men i jämförelse med andra verk så är den lite blek. Då menar jag absolut inte visuellt, den är otroligt snyggt gjord. Nu jämför jag den inte med andra krigsfilmer utan med en låt. Gruppen Rise Against har gjort en låt som heter Hero of War. Varje gång jag hör den på radio börjar jag nästa gråta. Visst mådde jag dåligt av Hurt Locker och hon promotar absolut inte krig. Men den där låten har verkligen satt spår i mig.
Visst det är inte schysst att göra jämförelser. Man ska vara glad att det produceras bra filmer och bra låtar, som för med sig viktiga budskap. Men det är lite svårt att låta bli. Ännu svårare är att inte jämföra med verkligheten. Bigolow har gjort en mycket realitisk film. Eller, jag ska säga den ser realistisk ut. Jag vet ju faktiskt inte hur det är nere i Irak. Men någon vecka innan jag såg filmen läste jag en artikel av en amerikansk soldat. Han berättade en fruktansvärd historia om hur han efter en bomb exploderat hittat två allvarligt skadade barn i en bil. Detta var otroligt traumatiskt för honom, men när han bad om att få uppsöka en psykolog, kallade hans gruppchef honom för en fjolla. Det var också något som tog mig hårt och stannat kvar i mina tankar.
Men jag rekommenderar så klart att ni ser The Hurt Locker, även ni som inte är så intresserade av just krigsfilm. Men allra mest rekommenderar jag att ni lyssnar på Hero of War.
P.S. Det krånglade lite för mig idag, så låten med text ligger som ett separat blogg inlägg. D.S.
Det är som ett litet uppslagsverk, där du kan läsa lite kort om vilka som gjort filmerna, vad de handlar om och en kort analys. Nörd som jag är satte jag mig och läste den från pärm till pärm. Mycket inspirerande, skapar ett sug att se filmer man inte sett och se om filmer man sett. Det jag gillar mest är just att de lagt in en lite analys. Det kan bli tråkigt att bara läsa vad filmerna handlar om. För er som inte är jättenördiga kan jag säga att analysen är inte djup, utan mer en åsikt vad författaren tycker om filmen, dess relation i filmhistorien eller vad den kanske säger om samhället. Ett annat plus är att det faktiskt dyker upp icke-engelskspråkiga filmer. Självfallet är majoriteten amerikanska filmer, men ett väldigt bra utval.
